Den bekväma analysen är att Timrå hade ett fungerande lag, tappade Jonathan Dahlén och Emil Pettersson och därför måste börja om. Den är för enkel.
Timrå slutade tolva redan med Dahlén och Pettersson i laget. I mitten av januari låg man sexa, men under de avslutande 17 omgångarna tog Timrå bara tolv poäng. Säsongen avslutades med sju raka matcher utan en enda poäng.
Det var inte bara ett svagt avslut. Det var ett fullständigt sammanbrott när tabellen skulle avgöras.
Nu ska samme spelargrupp, minus sina två överlägset bästa poängproducenter, övertyga om att vårens ras inte säger något om den kommande säsongen. Det är en stor begäran. Samtidigt är Timrås lagbygge mer intressant än de slentrianmässiga bottentipsen antyder.
Fjolårets problem var större än Dahlén och Pettersson
Jonathan Dahlén gjorde 55 poäng och Emil Pettersson 46. Tillsammans stod de för 45 av Timrås 127 mål. Ändå gjorde laget tredje minst mål i SHL och slutade på 63 poäng med målskillnaden 127–148.
Det säger två saker.
För det första har Timrå förlorat en enorm individuell spets. För det andra fungerade inte offensiven tillräckligt bra ens när den spetsen fanns där.
Timrå hade ligans sämsta skotteffektivitet på 9,1 procent. Boxplay stannade på svaga 69,5 procent, medan ett powerplay på 26,6 procent var en av få delar som faktiskt höll hög nivå. Problemet är att Dahlén och Pettersson var centrala även där.
Anton Wedin försöker inte skylla ineffektiviteten på otur:
”Sett över en hel säsong är det svårt att säga att det handlar om otur.”
Det är en rimlig och ovanligt rak beskrivning. Timrå skapade periodvis tillräckligt, men var inte tillräckligt bra när chanserna skulle omvandlas till mål. Nu finns dessutom betydligt mindre bevisad SHL-produktion i laget.
101 poäng ska ersättas av en hel kedja av antaganden
Henrik Zetterberg, som har en aktiv roll i Timrås sportråd, har beskrivit tanken bakom lagbygget:
”Vi får väl sprida ut hans 30 på fem eller sex andra spelare i stället.”
Det är möjligt. Men bredare produktion uppstår inte för att istiden fördelas annorlunda. Timrå behöver få rätt på nästan samtliga offensiva värvningar samtidigt.
Reid Gardiner är den tydligaste målskytten bland nyförvärven. Han gjorde 15 mål och 30 poäng för Växjö förra säsongen och har en lång historik av målproduktion i Finland. Timrå behöver inte att Gardiner blir Dahlén. Man behöver att han fortsätter vara Gardiner och levererar omkring 15–20 mål.
Dylan McLaughlin är en användbar tvåvägscenter och passningsspelare, men har ännu aldrig passerat 30 poäng under en SHL-säsong. Det är därför rimligt när TV4:s Almen Bibic pekar ut just det som ett nödvändigt steg för amerikanen.
Otto Kivenmäki är den mest spännande värvningen. Han kommer från två produktiva säsonger i Finland och har den offensiva skicklighet som Timrå saknar efter stjärnornas sorti. Samtidigt är detta hans första säsong utanför finsk hockey. Att automatiskt översätta Liiga-poängen till SHL vore oseriöst.
Gardiner och McLaughlin gjorde tillsammans 42 SHL-poäng förra säsongen. Dahlén och Pettersson gjorde 101. Kivenmäki kan minska avståndet, men siffrorna visar varför det inte räcker att rada upp nyförvärvens namn och kalla spetsen ersatt.
Wedin och Lander måste bidra med mer än ledarskap
De nya spelarna får mycket uppmärksamhet, men Timrås säsong avgörs minst lika mycket av dem som redan finns i klubben.
Anton Wedin begränsades till 32 matcher och tolv poäng förra säsongen. Året innan gjorde han 40. En frisk Wedin som åter närmar sig den nivån skulle förändra hela bedömningen av Timrås offensiv.
Lagkaptenen Anton Lander gjorde 22 poäng och hade minus tio. Lander behöver inte vinna någon poängliga, men han kan inte nöja sig med att vara rutinerad, ansvarstagande och bra i omklädningsrummet. Timrå behöver mer från sin kapten i de delar av matcherna som avgörs med puck.
Eddie Genborg är en annan nyckel. Han gjorde 25 poäng som tonåring och slutade trea i den interna poängligan. Det var imponerande, men också ett bevis på hur beroende laget var av Dahlén och Pettersson. Om Genborg tar ytterligare ett tydligt steg får Timrå den interna utveckling som Zetterberg hoppas på.
Om Wedin, Lander och Genborg tillsammans förbättrar sin produktion kraftigt kan offensiven bli bredare än förra säsongen. Om två av dem står stilla blir trycket på importerna orimligt stort.
Gaths relevanta budskap handlar om pucken
Mikael Gath är ett logiskt tränarval för ett lag som avslutade förra säsongen utan motståndskraft. Han är tydlig, krävande och vill förändra Timrås uppträdande.
Men talet om hårt arbete ska inte övervärderas. Alla SHL-lag säger att de ska arbeta hårt. Det är ett grundkrav, inte en spelidé.
Det mer intressanta är vad Gath har sagt om själva hockeyn:
”Mina lag ska vilja gå framåt, försöka ha så mycket puck som möjligt.”
Det är precis där Timrå måste börja. Laget har inte råd att bli ett försiktigt bottenlag som försvarar sig lågt, hoppas på målvakten och väntar på ett fåtal chanser. Den offensiva kvaliteten är för osäker för att leva på hög effektivitet och den defensiva tryggheten är inte tillräckligt etablerad för att vinna lågmålsmatcher hela vintern.
Gath gör sin första säsong som huvudtränare i SHL. Det ska inte framställas som en mindre detalj. Att leda Danmark och att bära det dagliga ansvaret för ett pressat SHL-lag under 52 omgångar är olika uppdrag.
Samtidigt kan ett tydligare kravställande vara exakt vad Timrå behöver efter vårens kollaps. Zetterberg har kallat Gath ”precis vad vi behöver”. Nu måste tränaren visa att han kan skapa mer än arbetsmoral: Timrå behöver ett spel som håller även när laget förlorat tre raka och självförtroendet är lågt.
Målvaktssidan är ett frågetecken – inte en trygghet
Jacob Johansson hade 89,1 i räddningsprocent förra säsongen, hans svagaste notering under SHL-karriären. Frederik Dichow har visat en hög nivå tidigare, bland annat i HV71, men den gångna säsongen förstördes till stor del av skador.
Det finns alltså möjlig uppsida, men ingen given förstamålvakt som Timrå säkert kan luta sig mot.
Sportbladets Jonathan Knekta gav målvaktssidan två plus och sammanfattade den i praktiken som godkänd men osäker. Det är en rimlig bedömning. Johansson kan studsa tillbaka och Dichow kan bli en lyckad värvning, men Timrå har inte den bevisade toppmålvakt som hade kunnat dölja övriga brister.
För ett lag som förväntas spela många jämna matcher är det ett betydande problem. En räddningsprocent runt 89 igen skulle sannolikt placera Timrå i bottenstriden oavsett hur väl de nya forwardsvärvningarna faller ut.
Sju backar är för tunt
På backsidan är Marcus Hardegård den självklara ledaren. Han gjorde 19 poäng förra säsongen och är lagets främsta etablerade tvåvägsback. Didrik Strömberg, Simon Forsmark, Albin Sundin och Per Svensson ger SHL-erfarenhet, men inget av namnen förändrar motståndarnas matchplan.
Tim Barkemo är en intressant värvning efter 22 poäng på 52 matcher för Karlskoga och en stark allsvensk slutspelsvår. Wilhelm Hallquisth har dessutom varit ett av försäsongens positiva utropstecken. Gath säger att Hallquisth har ”sett oerhört bra ut” och lyfter hans speluppfattning, fotarbete och fysiska mod.
Potentialen finns alltså. Problemet är antalet.
Timrå går in mot premiären med sju backar i seniortruppen efter att Alfons Freij lämnat. Det är för tunt över 52 omgångar. En skada på Hardegård eller ett misslyckat steg från någon av de yngre backarna skulle omedelbart göra lagdelen sårbar.
Barkemo och Hallquisth får gärna överraska. Men klubben har byggt en backbesättning som är beroende av att de gör det.
Special teams måste byggas om
Powerplay var Timrås klart bästa statistiska lagdel förra säsongen. Det är också den del där tappen av Dahlén och Pettersson riskerar att synas mest.
Gardiner bör vara ett naturligt skottalternativ. Kivenmäki har egenskaper för att skapa och McLaughlin kan styra spelet. Det finns komponenter till ett fungerande powerplay, men inga garantier för att de tillsammans når fjolårets 26,6 procent.
Samtidigt måste boxplay upp rejält från 69,5 procent. Den siffran håller inte för ett lag utan överlägsen fem-mot-fem-offensiv. Timrå kan inte både få sämre powerplay och fortsätta tillhöra botten i numerärt underläge.
Här finns ett konkret test på Gaths påverkan. Om arbetsmoralen och tydligheten är så stark som spelarna beskriver ska den synas i bättre struktur, bättre byten och ett boxplay som inte skänker bort matcher.
Försäsongen gör kvaltipset mindre självklart
Resultatraden är stark: sex segrar på sju matcher och sammanlagda 31–16.
Timrå har besegrat Sundsvall, Brynäs, Östersund, Modo, Luleå och Björklöven. Den enda förlusten kom mot Örebro. Genrepet mot Björklöven slutade 5–2 efter att Timrå gjort de två sista målen i tom bur.
KällorSHL:s sammanställning av försäsongen · Aftonbladets rapport från genrepet
Det vore fel att göra en stor tabellprognos av träningsmatcher. Motståndet har varierat och flera matcher har spelats mot lag utanför SHL. Men segrarna mot Brynäs och Luleå har relevans, och 31 gjorda mål är åtminstone ett tecken på att den nya offensiven inte har fått en dålig start.
Försäsongen bevisar inte att Timrå är ett slutspelslag. Den gör däremot bilden av ett självklart kvalgäng mindre övertygande.
Ludvig Levinsson ser ut att missa premiären efter att ha varit borta sedan träningsmatchen mot Sundsvall den 14 augusti. Gath beskrev honom den 9 september som inte särskilt nära spel och någon säker prognos finns ännu inte.
Bibics kvaltips är försvarbart – men för hårt
Almen Bibic pekar ut McLaughlins behov av att passera 30 poäng, Gardiners målproduktion och Gaths förmåga att skapa ett fungerande kollektiv. Hans slutsats är tydlig:
”Timrå ser jag i negativt kval kommande säsong.”
Det är inte ett dumt tips. Timrå har tappat ligaspets, har en tunn backsida och ett osäkert målvaktspar. Ett negativt kval är absolut inom lagets realistiska utfall.
Men Sportpuls går inte lika långt.
Timrå har fler tänkbara målskyttar än ett snabbt ögonkast antyder. Gardiner är bevisad på SHL-nivå, Kivenmäki har hög offensiv potential, Wedin kan rimligen göra en bättre säsong och Genborg är redo för större ansvar. Gath har dessutom fått en resultatmässigt stark start.
Det som saknas är inte möjliga lösningar. Det som saknas är marginaler om lösningarna inte fungerar.
Sportpuls bedömning
Timrå är inte ett givet slutspelslag, men heller inte det självklara kvalgäng som flera förhandstips har gjort dem till.
Den mest rimliga placeringen är runt tionde plats. För att nå högre behöver Gardiner och Kivenmäki bli ledande offensiva spelare, Wedin hålla sig frisk, Genborg ta nästa steg och någon av Johansson eller Dichow etablera sig som en pålitlig förstamålvakt.
Det är många villkor. Men det är inte orimliga villkor.
För att undvika botten två behöver Timrå framför allt få ordning på målvaktsspelet och special teams. Om powerplay faller samtidigt som boxplay och räddningsprocent förblir på fjolårets nivå hjälper ingen mängd tal om revanschlust.
Timrås tak är en plats i åttondelsfinal och möjligheten att göra en obehaglig kortserie mot ett högre rankat lag. Kvartsfinal kräver att nästan samtliga osäkra delar faller rätt.
Golvet är negativt kval.
Sportpuls tippar Timrå tia – med mindre avstånd till trettondeplatsen än till sjätteplatsen.