Det märkliga med Malmö Redhawks förra säsong är att nästan varje beskrivning av den kan vara sann samtidigt.
Malmö inledde med två förluster och elva insläppta mål, tangerade senare ett klubbrekord med åtta raka nederlag och såg under hösten ut som ett lag på väg mot en mycket lång vinter.
Sedan kom vändningen.
Kring årsskiftet tog Malmö poäng i 17 av 19 matcher, klättrade upp till femte plats och blev en av seriens stora överraskningar. När grundserien var avslutad hade laget sjunkit tillbaka till åttondeplatsen med 77 poäng och målskillnaden 143–154, men besegrade Djurgården i åttondelsfinalen och tog sig åter till kvartsfinal. Där blev Skellefteå för starkt och vann serien med 4–1 i matcher.
Det var framsteg, dramatik och en påminnelse om att en SHL-säsong är 52 matcher lång. Malmö hann nästan vara tre olika hockeylag innan påsken.
Inför 2026/27 är frågan därför inte om Redhawks kan spela slutspelshockey. Det har laget redan visat.
Frågan är om Malmö kan slippa använda halva säsongen till att hitta fram till den.
Kontinuiteten finns där den betyder mest
Det mest stabila i Malmö finns bakom spelarna.
Tomas Kollar fortsätter som huvudtränare tillsammans med Jens Nielsen och Bert Robertsson. Kollar har dessutom förlängt sitt avtal till och med säsongen 2028/29. I en liga där tränarbänkar ibland har ungefär samma permanens som en parkeringsplats är det en betydande konkurrensfördel.
Kollar känner stommen, spelarna känner kraven och sportchefen Oscar Alsenfelt har byggt vidare på en tydlig identitet: Malmö ska vara arbetsamt, fysiskt närvarande och obehagligt att möta.
Men kontinuitet får inte förväxlas med bekvämlighet.
Förra säsongens stora svängningar visade att Malmö fortfarande behöver höja sin lägstanivå. När presspelet, intensiteten och disciplinen försvann hade laget för få andra vägar genom matcherna. När allt fungerade kunde Redhawks däremot besegra nästan vilket motstånd som helst.
Det är det avståndet Kollar måste krympa.
Alsenfelt har byggt om stora delar av blålinjen
Den stora förändringen finns i försvaret.
Robin Salo lämnar efter att ha producerat 40 poäng i grundserien och varit Malmös viktigaste offensiva back. Även Topi Niemelä försvinner från försvaret. Framåt lämnar Linus Öberg, Joona Ikonen och Freddie Larsson.
Salo och Niemelä bar en stor del av pucktransporten och skapandet från blålinjen. Det går inte att ersätta den typen av produktion genom att bara samla fler backar i samma rum och hoppas att matematiken sköter resten.
Alsenfelt har åtminstone gjort ett ambitiöst försök.
Klas Dahlbeck återvänder till Sverige efter 14 år utomlands. Han kommer närmast från HC Davos och tillför erfarenhet, defensiv tyngd och ett ledarskap som redan har gett honom ett A på bröstet. Dahlbeck behöver inte vinna Malmös interna poängliga. Hans arbete blir att göra spelet runt egen kasse lugnare och mindre händelserikt. För en försvarare är det ofta den finaste recensionen man kan få.
Oliwer Kaski erbjuder något annat. Den finländske VM-guldbacken är högerskytt, har ett tungt avslut och bör få en central roll i powerplay.
Peter DiLiberatore kommer från Kalmar efter 36 poäng på 41 matcher och blev utsedd till Hockeyallsvenskans bästa back. Han är oprövad i SHL men har egenskaper som Malmö behöver: rörlighet, ett konstruktivt förstapass och förmåga att skapa från blålinjen.
Jonathan Myrenberg ansluter från Linköping och ger ytterligare ett högerskjutande alternativ med utvecklingspotential.
Tillsammans med Seth Barton, Johan Ivarsson, Eemil Viro, Patrik Norén och Elia Pedrotti skapar nyförvärven en bred uppsättning. Däremot återstår den verkliga frågan: har Malmö ersatt Salos kvalitet, eller bara fördelat hans arbetsuppgifter på fyra personer?
Svaret kan avgöra hela säsongen.
Eklind kommer hem som en annan spelare
Oscar Eklind är den mest känslomässigt självklara värvningen.
Han växte upp i Malmöorganisationen, gjorde sina första SHL-matcher för klubben och återvänder efter genombrottet i Luleå och två säsonger i Nordamerika. Under sin senaste SHL-säsong gjorde den storväxte forwarden 17 mål för Luleå. Därefter blev det sammanlagt 113 grundseriematcher i AHL.
Det är en annan spelare som kommer tillbaka än den som lämnade.
Eklind kan ge Malmö storlek, fart och arbete runt motståndarkassen utan att anfallet blir långsamt. Han är dessutom ett naturligt alternativ bredvid Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi. Under försäsongen har han beskrivit kemin med sina kedjekamrater som en ”bra känsla” tillsammans med ”två skickliga spelare”.
På pappret är Eklind–Kuokkanen–Pajuniemi en mycket attraktiv förstakedja.
Kuokkanen gjorde 45 poäng under förra grundserien. Pajuniemi stod för 38 och erbjuder det direkta avslutet. Eklind kan vinna puckar, skapa trafik och ge duon arbetsutrymme.
Det är inte en kedja som behöver presenteras med särskilt många Powerpointbilder. Pucken ska fram, Eklind ska in och Pajuniemi ska skjuta.
Offensiven är bredare än den först ser ut
Bakom den tänkta förstakedjan finns flera användbara kombinationer.
Carl Persson gjorde 23 mål och 41 poäng i grundserien. Fredrik Händemark fortsätter som lagkapten och ger tyngd, tekningar och närvaro centralt. Petter Vesterheim och William von Barnekow kan få större roller, medan Thomas Berg-Paulsen och Axel Sundberg redan har visat att de kan bära viktiga minuter.
Isac Born återvänder permanent efter sin period i Malmö förra säsongen. Han tillför fart, presspel och boxplay snarare än krav på att omedelbart producera som en förstakedjespelare.
Hugo Pettersson är ett betydligt mer offensivt osäkerhetskort. Den högerskjutande forwarden gjorde tolv mål för HV71 förra säsongen och har ett avslut som bör kunna användas i numerärt överläge. Sportbladets Sanny Lindström har också pekat ut honom som Malmös möjliga genombrottsspelare 2026/27.
Hans första mål i Redhawksdressen kom mot HV71 under Malmö Arena Cup. Det är visserligen försäsong, men ett mål mot klubben man just lämnat brukar vara ett praktiskt sätt att presentera sig.
Robin Hanzl ger ytterligare rutin i mitten, medan Isac Nilsson representerar den ungdomliga uppsidan.
Malmö saknar kanske den enskilda superstjärna som omedelbart flyttar laget in i gulddebatten. Däremot finns det fyra kedjor som borde kunna spela riktiga SHL-minuter. Under en vinter med skador, formsvackor och täta matchveckor är bredd mindre glamorös än spets – och ofta betydligt mer användbar.
Två målvakter och inget behov av panik
Målvaktssidan är Malmös tryggaste lagdel.
Oskar Blomgren fick sitt verkliga genombrott förra säsongen och belönades med kontrakt till 2029. Marek Langhamer studsade samtidigt tillbaka efter ett svagare första år i klubben och noterades för 90,3 i räddningsprocent under grundserien.
I kvartsfinalseriens fjärde match mot Skellefteå fick Langhamer chansen i ett vinna-eller-försvinna-läge och räddade 38 skott när Malmö vann med 2–1 efter förlängning. Det var ett ganska övertygande sätt att meddela att konkurrensen fortfarande pågick.
Blomgren är framtiden och kan mycket väl bli den tydligare ettan. Langhamer är tillräckligt bra för att spela regelbundet och ta över om formen kräver det.
För Kollar är detta ett angenämt problem. Det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en torsdagseftermiddag än att välja mellan två fungerande SHL-målvakter.
Försäsongen har lämnat både hopp och varningslampor
Resultatraden hittills är inte vacker:
- Malmö–Växjö 1–2
- Kalmar–Malmö 2–1
- Frölunda–Malmö 1–3
- Malmö–Linköping 3–4 efter straffar
- Malmö–HV71 2–3 efter förlängning
Den klara ljuspunkten är segern mot Frölunda. Malmö har också visat förmåga att komma tillbaka sent. Mot Linköping hämtade laget upp 0–2 i tredje perioden och kvitterade till 3–3 med sex sekunder kvar.
Mindre tilltalande var att laget återigen behövde en dramatisk slutperiod för att reparera det som hänt tidigare.
Mot HV71 ledde Malmö med 2–1 men förlorade efter förlängning. Skotten slutade 18–35 och Redhawks drog på sig 14 utvisningsminuter. Oskar Blomgren räddade 32 av 35 skott, men det är ingen långsiktig spelidé att låta målvakten vara försäsongens mest sysselsatta person.
Samtidigt har Kaski och Pajuniemi redan hittat samarbete i powerplay, Eklind har gjort mål och Hugo Pettersson har öppnat sitt Redhawkskonto.
Genrepet mot Djurgården i Norrahammar slutade med förlust, 3–4 efter straffar. Malmö hamnade i ett 0–3-underläge men hämtade upp till 3–3 före avgörandet. Upphämtningen visade motståndskraft, men ännu en svag inledning förstärkte frågan om lagets förmåga att spela med kontroll över en hel match.
Runt laget har samtalet förändrats
Det intressanta med Malmö just nu är vad supportrarna har slutat prata om.
Den lokala supporterpodden Malmö – Våra hjärtans lag har i ett försäsongsavsnitt gått igenom laget och tippat hela SHL-tabellen. Det säger någonting om temperaturen kring laget: diskussionen handlar inte längre bara om att överleva eller undvika kval. Nu diskuteras placering, utveckling och hur högt laget faktiskt kan nå.
Det är en rimlig förflyttning efter två raka kvartsfinaler.
Men den skapar också ett nytt tryck. En åttondeplats och ytterligare ett hedersamt kvartsfinaluttåg kommer inte självklart att kännas som framsteg den här gången.
Malmö har värvat för att klättra, inte bara för att hålla avståndet till botten.
Frågan som avgör: vem flyttar pucken när motståndet stänger mitten?
Malmös viktigaste fråga finns mellan egen blålinje och mittzon.
Förra säsongen kunde Salo driva uppspel, hitta passningen genom första pressen och etablera anfall utan att laget först behövde vinna tre närkamper. Nu ska det arbetet delas mellan Kaski, DiLiberatore, Myrenberg och övriga backar.
Om den nya backgruppen får ut pucken med kontroll kan Malmö använda sin storlek och bredd längre fram. Då får Kuokkanen och Pajuniemi fler anfall med fart, Eklind kan arbeta närmare mål och Händemark slipper börja varje byte med ryggen mot hela världen.
Om uppspelen fastnar blir Malmö åter beroende av forecheck, kamp och sena återerövringar. Laget behärskar den typen av hockey, men den är svår att spela 52 gånger utan att vissa kvällar bli väldigt långa.
Dahlbeck ska ge lugnet. Kaski och DiLiberatore ska ge passningen och hotet. Balansen dem emellan är säsongens nyckel.
Sportpuls bedömning
Malmö Redhawks är bättre och bredare än förra säsongens åttondeplats antyder.
Målvaktssidan håller hög SHL-klass. Forwardssidan har tre bevisade poängproducenter i Kuokkanen, Pajuniemi och Carl Persson, en intressant återvändare i Eklind och flera spelare som kan ta ett steg. Tränarstaben är etablerad och organisationen vet vilken sorts hockey den vill spela.
Osäkerheten finns på den ombyggda backsidan och i lagets förmåga att prestera jämnt. Salo är ett verkligt tapp, även om antalet nyförvärv gör det lätt att tillfälligt tappa bort honom i huvudräkningen.
Taknivån är topp sex.
Den mer försiktiga bedömningen är att Malmö landar mellan plats sex och åtta, når slutspel igen och blir en obehaglig motståndare för ett högre rankat lag. För att ta nästa verkliga steg behöver Redhawks slippa höstens djupa svacka och få minst två av Kaski, DiLiberatore, Hugo Pettersson och Eklind att omedelbart bära stora roller.
Säsongen börjar borta mot HV71 i Husqvarna Garden lördagen den 19 september klockan 15:15. Därefter väntar Växjö borta innan hemmapremiären mot Frölunda den 26 september.
Malmö behöver alltså inte vänta särskilt länge på ett svar.
Det här laget har blivit bra på att resa sig.
Nu är det dags att se hur bra det är när det slipper falla först.